"jag kommer inte hitta någon förrän någon hittar mig" säger hon och stirrar ut i luften."och när han hittat mig måste han kämpa, för jag kommer inte låta mig själv falla... tror egentligen jag faller ganska lätt" hon fingrar på glaset framför sig och drar en hårslinga ifrån ansiktet. jag nickar, även om jag inte alls är likadan. jag faller inte fort, oftast hinner jag inte falla alls. jag låter männsikor komma nära, jag kan till och med flörta lite. men sen tar det stopp, känslorna, de där riktiga känslorna man vill känna sitter så långt in. och innan jag hunnit komma underfund med om det är dem jag känner, så vet han att de är de han inte känner. och så står jag där med alla mina tankar och de känslor jag lyckats hitta i handen utan att veta vart jag skall ta vägen härnäst. "kanske är det bra, du slipper i alla fall ett brustet hjärta och du kan gå vidare utan att titta tillbaka"
fast nej, de vet vi både du och jag att det är just det jag inte kan. för även om jag inte är helt nedkärad så kan jag aldrig ta mig vidare. Människan har trots allt trampat i mitt hjärta och lämnat spår.. o även om jag inte behöver plocka ihop mitt hjärta, för att någon lämnat det i spillror, så står jag där med ett hjärta som har en öppen dörr om är mycket svår att stänga!
!kärlek
1 kommentar:
Därför att jag sitter hos simon! ;)
Ja det är lite segt att skiljas från det gamla, men jag tänker ju ha den gamla bloggen kvar! Ska försöka göra min blogg snyggare också, men det får bli efter alla tentor! Hoppas att du har det bra! Puss!
Skicka en kommentar