lamadjur & goda vänner

haft en fruktansvärt dålig dag, ångesten gror i magsäcken och tårarna dunkar innanför ögonlocken [va e d för fel på mig?] dock finns det ljusglimtar på min tämligen gråa himmel, på GP's hemsida stod det om två lamadjur som rymt från en cirkus, det hela kändes ganska absurt och bilden.. well, jag ler ialla fall! [kalla det dålig humor om ni vill.. läs artikeln:http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=113&a=342736] det andra positiva är goda vänner som vill hjälpa.

konversation med ljuvligvän [blivande sambo]

J: mäh, va ska du skriva tentan om? jag kan allt om allt...

H: Public Service...

J: Vad är det?

Jag älskar mina vänner! [tacktacktacktack för att ni står ut... f,j,l,k,l,a,j mfl]

grillad mat nu, o ja e inte ens hungrig...

/h

dagens tanke

stod och blåste håret, med världens minsta och sämsta hårtork, efter träningen idag. då detta tog låång tid, så kom in på tankar som handlade om allt annat än att blåsa håret [för d e ju trots allt ngt man ofta tänker på. eh, nej] en av dessa var: varför har människor lättare för att visa hat än kärlek? stod och filosoferad och insåg att det är väl ändå så!? är man arg på någon, är man irriterad eller stör sig på något hos någon, då säger man det. däremot om man är kär, intresserad eller tycker mycket om någon så krävs det mer för att man skall säga det. va är det för fel på oss[mig?]? den finaste komplimang man kan få från en annan människa måste ju vara att den är kär eller känner starkare för en, oavsett om man själv känner så..or?

vi e knepiga, jag är knepig - världen är fel.

/h

jag har bestämt mig för att le..

..bara för att jag faktiskt kan le!

/h

i can see clearly now the rain is gone..

"har du anmält dig till universitetet?"
"mmm" [mumlande och diskret i hopp om att hon inte ska fråga mer]
"va sökte du da?"
"lite kurser.. inget program"
"inte? varför inte?"
"för att jag fortfarande inte kan komma på vad jag vill läsa.."
"nehe...[klart besviken] va va d för kurser da?"
jag mumlar till svar för nu vet jag att det ändå inte spelar någon roll längre.. jag har redan misslyckats!

i know i know, det är jätte postivit med föräldrar som bryr sig om en! ja vet, jag borde vara tacksam och dansa glädje dans när de frågar om mitt liv och vill hjälpa till! men ibland har jag tillräckligt svårt att tackla min egen ångest över min framtid, och behöver verkligen inte deras stöttande ord och tappra försök att få mig att komma "rätt"...för e de läget blir d bara fel.

/h

morötter, anyone?

för kanske två år sedan bestämde jag mig för att aldrig planera något, för hur man än gör och hur mycket man än planerar så blir livet aldrig som man vill.. eller framför allt: aldrig som man planerat! kanske är det dumt att tänka så, för kanske förlorar man då helt plötsligt något att sträva efter.. att ha en morot är ju säkert bra. men jag är så rädd för att inse att jag lever i det jag inte har. att jag planerar o lever så mycket i framtiden att jag inte njuter av det som är nu. samtidigt är jag ingen tjej som kan acceptera "carpe diem" fullt ut heller, de har jag alldeles för mycket tankar för att kunna göra. någon balans mellan att fånga dagen och ha ett knippe morötter dinglande framför käften måste kanske ändå vara det ultimata.. men hur hittar man den balansen?

huvudvärk
/h