idag ler mitt inre. men mitt hjärta fortsätter sakna.
jag vet att jag har nämnt det förr, hur folk klampar in och ut ur ens liv. det är banne mig inte hälsosamt! visst visst, de flesta som "försvunnit" ur mitt liv den senaste tiden har inte gjort det för att lämna just mig, så varför känner jag mig så ensam? varför kan folk inte stanna här, här hos mig.. jag är trött på att sakna folk som är på resande fot, folk som någon gång kommer tillbaka (kanske). Jag vet att jag också flyr fältet från och till [alla behöver vi en verklighets break] men verkligen: så länge?
time stand still, against your will
space to fill, days to kill
I am strong, I'm flesh and bone
can't compete your made of stone
half the time I'm giving you all I got I'm yours
but half the time I keep wondering how I will survive
[elin ruth sigvardsson]
jag är så sjukt bra på ångest! hade de varit en merit så hade det stått tryckt i fetstil på mitt CV:
april 2003- juli 2004 ångest
december 2004 - maj 2005 ångest
januari 2006 - oktober 2006 ångest
and so on... men nu är det ingen merit utan bara ett stort himla hinder! kanske kan jag någon dag bli den som tar allt som det kommer, verken oroar mig för det som varit eller kommer vara. who am I kidding!? jag kommer aldrig bli sån, jag är inte funtad sån.. ångest är en del av mig, den kommer och går men när den är tillbaka är det som en påminnelse om att jag lever. o jag antar det är postivt.
!kärlek
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar