melodifestivalen... (det gör ont att sätta den rubriken)

För andra dagen i rad så vaknade jag kring 6 snåret, what's up with that? Påriktigt så somnade inte förrän strax efter tre igår, vilket inte ger mig många timmars sömn. Ändå vaknar jag och svårt att somna om, men då jag vägrar erkänna mig besegrad och ta tag i den nya dagen redan klockan 6 så vred jag och vände på mig tills sömnen kom tillbaka. Ialla fall för en kort stund.

Agnes i paljettdress. Bild lånad härifrån.

Igår var ju en av de största TVkvällarna på året, årets final i Melodifestivalen. Yeeey! Eller? Njae, jag är inget melodifestivalenfan. Alls. Jag har inte sett en enda delfinal, och (för att använda ett amanda uttryck) I couldn't care less to me honest! Men där satt vi bänkade framför melodifestivalen, alla pratade i mun på varandra, Madde & Sanna sjöng och klappade så det både räckte till och blev över för oss alla. Mitt i denna hysteri av paljetter, avancerade sminkningar, konfetti, danssteg och halvdåliglåtar så fann jag mig själv exalterad! Inte över låtarna, inte ens över de som framförde dem och inte över framträdandena som sådana heller, utan mer över situationen. Inknödd (för er som inte förstår göteborska: inträngd) mellan de goaste människorna och med en helkväll av glädje framför mig. Så jag njöt, tror till och med att jag sjöng någon rad eller två. Och även tog till en och annan applåd. (vilket jag senare idag lär förneka)

Kvällar blir aldrig som man tänkt, så det är lika bra att inte tänka trots att det lär vara omöjligt! Nåväl, kvällen började och slutade hos Madde. I slutändand övergick det galna dansandet i vardagsrummet till att vi alla låg omlott i soffan och lyssnade på "Everybody hurts", "Desperado" och "The Call". Patetiskt himla jätte nice!

with love