Ont!

Det värker i bröstet, där hjärtat sitter, gör ganska ont faktiskt.
Vill vara 4 år igen, krypa upp i pappas knä och känna den där totala tryggheten. Man är säker, inget ont kan nå en och om någon ens skulle försöka skada en då är han ju där som en försvarare - en räddare.
Det går inte, jag kan inte fly från verkligheten. Smärtan finns där, sorgen likaså, rädslan för att bli stampad på - promenera inte rakt över mina känslor. I vetskapen om att allt detta finns, finns även vetskapen om att kärleken finns, därute någonstans... eller, det måste väl vara så?

Jo men det måste det...

Det måste det...

Måste...