o hon tänker igen

försvinn så jag kan jag också försvinna.

det är inte ofta tankarna går att förstå, oftast spretar de åt tusen olika håll - ta dig samman.

så jag ler åt de som är roligt, för jag är ju egentligen glad. sen gråter jag när det är ledsamt, det är ju så det skall va. jag är feg när det gäller livet, men modig varje dag. bestämt mig för att njuta till fullo, det är mitt nya val.

pst. seglade idag, så underbart bekymmerlöst och solen som brände i ansiktet. imon, om solen skiner, då måste jag segla igen! mår bra!

/h

[one step forward and two steps back, with the right train running on the wrong track.]

ett litet tack

tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack
tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack
tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack
tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack
tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack
tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack
tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack
tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack
tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack
tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack

kärlek/h

ännu ett år...

Det är längesedan födelsedagar slutade vara viktiga, men det innebär inte att de slutar inträffa. Nej nej, här ska grattas, tårtor skall ätas och sånger skall sjungas. Mitt i det hela så - JA, jag uppskattar omtanken, sången och tårtan smakar gott. Födelsedagen kommer aldrig gå tillbaka till att vara höjdpunkten i ens liv, som när man var runt sju bast och hade en lång önskelista med diverse livsviktiga saker man kunde önska sig. Den perioden i ens liv är förbi. För varje år som går inser jag att nya perioder tar vid utan att man märker det, helt plötsligt får man en dammsugare i födelsedagspresent[kan det innebära något annat än att man faktiskt börjar bli vuxen?] och kan inte göra annat än att titta på den och i sitt stilla sinne undra: när blev jag så gammal? Det finns bra presenter och det finns roliga - dessa går inte alltid hand i hand[dagens insikt]


/h

lukten av sommar

Igår va hela dagen fylld av mörka moln, då och då kom det några droppar. Jag la ner tanken om en skön kväll med grillning, så film-marathon blev planen för kvällen. Hyfsat oladdad tog jag mig igenom första filmen och de två första replikerna i den andra. Sen gav jag upp. I klädd mjukisbyxor med ipoden som mitt enda sällskap tog jag mig ner till havet. Spegelblankt, inte en enda människa inom synhåll och en halvmåne som precis nådde fram genom diset. Jag och myggen tampades ett tag där jag satt på klippan och andades in sommaren, för trot el ej: det luktade sommar.

Så jag njöt av kvällen tillsammans med Audioslave's - Dandelion, myggen och tanken att imorgon kanske det skulle vara sommar på riktigt.

Hear my voice I know that you can You're the fire in my eyes The sun as a man Seasons come along and seasons go And what they'll leave behind I don't pretend to know I'm afraid that all I have missed Will loom very large when the darkness lifts

Little dandelion Let your heart keep time Now the clouds are gone All of your tomorrows shine

I will ride by your side Wherever you go I won't run I won't hide Just letting you know

/h

minnen

ibland önskar jag att man kunde ta vissa stunder och samla dem i en burk. där skulle de ligga med hela sitt innehåll - dofter, känslor, leenden, solnedgångar, nysnö, första doppet etc. ett foto är alltid ett foto, de går inte och ta på och även om det kanske kan lyckas framkalla den pirrande känslan av lycka så når man inte ända fram. tänk dagen när man kan spara sina fina minnen i en låda och plocka fram den när dagarna inte svischar förbi, utan är långsam och allt annat än man önskar, då skulle man kanske kunna leva på sina minnen. Jag vill kunna spara soldränkta klippor, ditt leende, när jag satte volten på stutsmattan, årets första grillning, farfars kram, när de sa ja på bröllopet, känslan av solen som värmer och första kyssen. Så vill jag kunna ta upp dem, när allt de där inte längre är runt omkring. För att få uppskatta det en gång till...

samtidigt är minnen något som kan hålla en kvar i det för gångna, och det är tack vara dessa underbara ögonblick som man ibland har svårt att ta sig vidare i livet. man klamrar sig fast vid de som har varit i rädsla för att de som kommer inte skall vara lika bra..

jag vill inte leva med ena foten i det som varit, jag vill blicka framåt i vetskap om allt underbart jag har fått vara med om...

kärlek/h

för mycket tid..

Människor kliver ut och in ur ens liv. Ständigt möts man av människor som tar farväl av det som varit och kliver in i morgondagen med ryggen vänd mot en. Sen finns det de människor som tar en i handen och leder en in i morgondagen. Många i dagens samhälle är rädda för att binda sig, jag har insett att jag är rädd för att inte binda mig. Jag har aldrig trott att jag är rädd för ensamhet - men hello! Jag är rädd för ensamhet! Inte ensamhet som i att vara själv en dag, en natt eller en vecka. Inte heller som i att resa själv eller gå ensam i mörkret. Nej, nej! Rädslan sitter i att jag är rädd att aldrig hitta/ha någon att dela mitt liv med... Den där någon man diskuterar stort och litet med, den man är tyst med men som samtidigt kan få en att skratta tills man faller omkull...

jag har för mycket tid att tänka just nu, jag har varit hemma sjuk några dagar och de ger genast liite för mycket tid till liiite för lite att göra! Så här sitter jag och filosoferar, inte så djupt.. men lite på ytan! Det var ett tagsedan nu... Skall nog fortsätta, i tystnad, eller ringa någon som kan filosofera lite med mig. För här får man ju inga svar...

/h