så va det det där med trygghet...

Det är något märkligt med livet.
Man lyssnar på någons andetag och vet att slutar bröstkorgen röra sig upp och ner. Ja, då är ett liv slut. Trots att man räknar andetagen kan man aldrig kontrollera dem, trots att man vill stoppa tiden och bevara allt som varit fortsätter den rulla. Livet klampar på, ovisst om att jag inte riktigt hänger med. Min bästa vän fick sist första barn härom dagarna, själv vet jag knappt vad jag skall göra av mitt liv och vem jag är. Hon står på stadig grund, med världens sötaste bebis i sina armar och en underbar make. Jag står oviss mitt i stormen och försöker fundera ut om ja borde klampa vidare på den stig jag valt eller vända. Vi är på två så olika ställen i livet och jag försöker suga i mig av hennes trygghet när vi ses, jag ser den och jag önskar desperat att den infann sig även hos mig! Det handlar inte om att jag vill ha barn idag (även om det bylte hon håller i sin famn är det sötaste jag sett så tror jag inte jag är där än..), det handlar inte heller om att jag vill gifta mig och ha hus. Även om allt detta är saker jag önskar mig, men inte just nu. Det handlar om tryggheten i livet, veta vad man vill, ha en tanke och ett mål. Jag stapplar, faller inte riktigt, men stapplar. Väntar, längtar, letar men hittar inte! Det var lättare förr, när Gud var givet nära och inte lika ifrågasatt. När himlen kändes som ett bra mål och livet som en underbar resa. Då kändes vardagen mer fylld av kärlek, inte lika kall. Nu känns det tomt och... meningslöst.

Men jag är tacksam, så grymt tacksam på samma gång! För dagen, för vännerna, för leendena, skratten och tårarna. Det är inte där i problemet ligger. Det har inget att göra med att jag inte kan uppskatta livet, för det kan jag. Men jag fylls med ångest vid tanke på döden, och tomhet fyller mitt inre när jag försöker tänka framåt. Jag har ingen dödslängtan, nej jag älskar var dag. Jag kan bara inte förstå, och har så svårt med att nöja mig med att inte kunna förstå!

Men jag klampar vidare oförstående, för jag har inte något val...
En dag kanske jag med hittar trygghet, någonstans, på något sätt.
Den dagen är inte idag, men jag väntar, längtar och hoppas!

!kärlek