så var det dags. jag övar på att bita insidan av kinderna så hårt att jag inte känner smärtan på insidan, övar på att le artigt och vara väluppfostrad. jag är egentligen det där, men just idag önskar jag att jag fick vara 4 år och krypa upp i pappas knä. inte hälsa på allt folk och inte prata med någon.
det är inte min första begravning, men den andra var så längesedan och jag stod inte personen ifråga lika nära. jag föreställer mig hur det kommer bli, men vet egentligen ingenting. jag hoppas det är vackert, att blommorna är som konstverk som sätter färg till denna ganska mörka dag. jag önskar att solen sken lika vackert som igår, det hade farfar gillat. ännu mer önskar jag att han kunde vara där, träffa oss alla. träffa alla sina vänner. det hade han älskat.
saknad
kärlek/h
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar