insidan

samtidigt som allt e hur bra som helst så är det verkligen skit på samma gång, hur går de ihop? viss smärta går faktisk att förtränga, situationer man inte klarar av kan man (ja, jag tror faktiskt jag kan det) koppla bort... så det är det jag gör, tills verkligheten hinner ikapp. Vilket vi alla vet att den gör, förr eller senare.

jag fäster blicken på väggen, stirrar på den blekgula tapeten, önskar jag hade en pensel så jag kunde ge honom lite färg. blått för havet, grönt för våren, rött för kärleken och svart för smärtan. smärta för att det gör ont inom mig. "jag vill härifrån" min tanke hörs från hans läppar, jag kan gå men han blir kvar. jag försöker hitta ett samtalsämne, men när han inte längre hjälper till att prata vet jag inte heller vad jag skall säga. jag berättar om eiffel tornet, om min höjdskräck, om att jag också vänder på kudden för att jag vill ha den kalla sidan mot mig... farmor hjälper tappert till genom att ställa frågor och plockar upp trådarna när han tappar dem. tappra försök till ett normalt samtal, men när inget är normalt, när inget är som det ska, så spelar det ingen roll hur man än försöker. det hänger i luften. pappa suckar, frågar farmor om något men jag har slutat lyssna. tittar ut genom fönstret på byggnaden mitt emot, brunrött tegel... det är inte rätt, han borde ha klippor och hav utanför fönstret. inte oändligt med byggnader, sjuklingar och spårvagnar.

det är inte rätt...

/h