[dagens bild]de sista dagarna har passerat utan att jag riktigt varit medveten om det. de har räknats i andetag, uppvaknande och ord. timmar, minuter och sekunder har varit oväsentligt.
ett ständigt vakande, sittande vid hans sida. försöka få kontakt, göra sig hörd.. det händer att jag har somnat till, vaknat av att han missat ett andetag och suttit rak i ryggen lyssnande efter nästan. min vardag är nu belagd av någon form av dimma, jag har aldrig spenderat så mycket tid på ett sjukhus. ständig huvudvärk, ett hjärta som slår extra fort så fort mobilen börjar vibrera och en klump i maggropen fyller mina dagar. längtan efter att allt ska bli som vanligt är stor, vetskapen om att det aldrig kommer bli det hänger över en...
jag har funderat på det här ögonblicken hur många gånger som helst innan de skedde, ändå har jag alltid trott att det aldrig kommer ske. odödlighet, javisst! men nu står jag här, väl medveten om att inget varar förevigt, grymt tacksam över alla glada stunder och konstant kämpande för att hålla mig själv ovanför ytan.
det är inte lätt när det är svårt
(och inte blir det bättre för att man är äldre)
/h
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar