älskad & saknad

Det är märkligt hur dagar kan passera utan att man märker det. Hur vissa dagar för någon, är som vilken annan dag som helst, och att den dagen för någon är en dag som för evigt är fast svetsad i ens minne.
De flesta av er minns säkert inte den här dagen för exakt ett år sedan, jag minns varenda minut.
För er passerade den säker som en vanlig dag, för mig var den inte lik någon annan dag.

Jag minns hur jag steg upp och gick till jobbet, jag minns att jag tänkte att jag borde ringa pappa men att jag inte orkade. Jag minns att jag klev av spårvagnen inne i stan, hur jag hade mobilen i handen och kände hur den började vibrera. Jag vet att jag svarade och jag minns att av det pappa sa på andra sidan luren förstod jag ingenting. Jag minns meningen "somnat in", men jag förstod den inte, så jag skällde på honom, bad honom förklara. Sen minns jag ordet "död", jag minns jacobs armar och en evig väntan på mamma.

Det har gått ett årsedan min farfar försvann ur mitt liv. Jag minns hur vi alla satt hemma hos farmor efter att ha varit på sjukhuset, den delen av dagen minns jag som en bra stund. Vi åt mat, vi samtalade, vi grät och vi kramades. Jag minns när jag kom hem från det hela, satte mig på golvet och målade i flera timmar.

Jag vet att minnet av den dagen aldrig kommer lämna mig, men än mer vet jag att minnet av farfar aldrig någonsin kommer suddas ut. Jag minns hans leende, hans famn, värmande ord, skrattet och hans kärlek.

älskade farfar

with love

för personligt.

[dagens bild]

de sista dagarna har passerat utan att jag riktigt varit medveten om det. de har räknats i andetag, uppvaknande och ord. timmar, minuter och sekunder har varit oväsentligt.

ett ständigt vakande, sittande vid hans sida. försöka få kontakt, göra sig hörd.. det händer att jag har somnat till, vaknat av att han missat ett andetag och suttit rak i ryggen lyssnande efter nästan. min vardag är nu belagd av någon form av dimma, jag har aldrig spenderat så mycket tid på ett sjukhus. ständig huvudvärk, ett hjärta som slår extra fort så fort mobilen börjar vibrera och en klump i maggropen fyller mina dagar. längtan efter att allt ska bli som vanligt är stor, vetskapen om att det aldrig kommer bli det hänger över en...

jag har funderat på det här ögonblicken hur många gånger som helst innan de skedde, ändå har jag alltid trott att det aldrig kommer ske. odödlighet, javisst! men nu står jag här, väl medveten om att inget varar förevigt, grymt tacksam över alla glada stunder och konstant kämpande för att hålla mig själv ovanför ytan.

det är inte lätt när det är svårt
(och inte blir det bättre för att man är äldre)

/h