no need for words...

[dagens bild]

det är rakt igenom kärlek och saknad från första sekund

jag säger inget mer

alltid i mitt hjärta

2007-09-24

för personligt.

[dagens bild]

de sista dagarna har passerat utan att jag riktigt varit medveten om det. de har räknats i andetag, uppvaknande och ord. timmar, minuter och sekunder har varit oväsentligt.

ett ständigt vakande, sittande vid hans sida. försöka få kontakt, göra sig hörd.. det händer att jag har somnat till, vaknat av att han missat ett andetag och suttit rak i ryggen lyssnande efter nästan. min vardag är nu belagd av någon form av dimma, jag har aldrig spenderat så mycket tid på ett sjukhus. ständig huvudvärk, ett hjärta som slår extra fort så fort mobilen börjar vibrera och en klump i maggropen fyller mina dagar. längtan efter att allt ska bli som vanligt är stor, vetskapen om att det aldrig kommer bli det hänger över en...

jag har funderat på det här ögonblicken hur många gånger som helst innan de skedde, ändå har jag alltid trott att det aldrig kommer ske. odödlighet, javisst! men nu står jag här, väl medveten om att inget varar förevigt, grymt tacksam över alla glada stunder och konstant kämpande för att hålla mig själv ovanför ytan.

det är inte lätt när det är svårt
(och inte blir det bättre för att man är äldre)

/h

insidan

samtidigt som allt e hur bra som helst så är det verkligen skit på samma gång, hur går de ihop? viss smärta går faktisk att förtränga, situationer man inte klarar av kan man (ja, jag tror faktiskt jag kan det) koppla bort... så det är det jag gör, tills verkligheten hinner ikapp. Vilket vi alla vet att den gör, förr eller senare.

jag fäster blicken på väggen, stirrar på den blekgula tapeten, önskar jag hade en pensel så jag kunde ge honom lite färg. blått för havet, grönt för våren, rött för kärleken och svart för smärtan. smärta för att det gör ont inom mig. "jag vill härifrån" min tanke hörs från hans läppar, jag kan gå men han blir kvar. jag försöker hitta ett samtalsämne, men när han inte längre hjälper till att prata vet jag inte heller vad jag skall säga. jag berättar om eiffel tornet, om min höjdskräck, om att jag också vänder på kudden för att jag vill ha den kalla sidan mot mig... farmor hjälper tappert till genom att ställa frågor och plockar upp trådarna när han tappar dem. tappra försök till ett normalt samtal, men när inget är normalt, när inget är som det ska, så spelar det ingen roll hur man än försöker. det hänger i luften. pappa suckar, frågar farmor om något men jag har slutat lyssna. tittar ut genom fönstret på byggnaden mitt emot, brunrött tegel... det är inte rätt, han borde ha klippor och hav utanför fönstret. inte oändligt med byggnader, sjuklingar och spårvagnar.

det är inte rätt...

/h

tidig morgon

det är inte meningen att man ska vakna klockan 6 och inte kunna somna om.
ligga och stirra upp i taket, lyssna på tystnaden som efter ett tag inte längre är tyst.
stiga upp halv sju, diska och inse att det är totalt meningslöst och näst intill dumt att äta frukost, för att man då kommer vara jätte hungrig på jobbet istället.
tända alla värmeljus man hittar och dricka te.
analysera människor i ens närhet och titta på nyhetsmorgon.
se L gå till jobbet, kura ihop sig i soffan med en tallrik fil, surfa trots att ingen annan är online, skicka sms, borsta tänderna och leta efter mjukisbyxor.

det är inte meningen att man ska vakna klockan 6.
framför allt inte om man sen ändå måste stressa tillslut.
suck

/h