sömnlösa nätter

När man borde sova då ligger jag uppe och grubblar. Saker får mig att vrida och vända mig i sängen utan möjlighet till sömn. Det var då jag brukade fylla a4 sidor med långa texter, tömma ur mig själv genom färgtuber på dukar... men idag är allt tomt! Tankarna och känslorna bultar därinne, men... där får de också stanna. För jag kan inte formulera samma meningar igen, eller måla samma tavlor. Även om allt har förändrats, så är allt också som det var.

Saknade finns efter samma människor, längtan finns efter ett nytt liv, glädjen finns över samma vänner, tristessen infinner sig över samma vardag och kärleken finns till samma människor.

En god vän har träffat en möjlig framtida kärlek, glad, rädd och fjärillsfylld möter han nu vardagen. Själv står jag och väger på en fot och vet inte vart jag skall sätta ner nästa, rädd, glad och inte lika fjärillsfylld.

You can spend your hole life in fear and pain, but love is only as deep as the risk you take.

Jag vill våga

Jag vill våga leva fullt ut

[om jag hoppar, vem fångar mig då?]

i like life

(en bild säger mer än tusen ord?)

så va det det där med trygghet...

Det är något märkligt med livet.
Man lyssnar på någons andetag och vet att slutar bröstkorgen röra sig upp och ner. Ja, då är ett liv slut. Trots att man räknar andetagen kan man aldrig kontrollera dem, trots att man vill stoppa tiden och bevara allt som varit fortsätter den rulla. Livet klampar på, ovisst om att jag inte riktigt hänger med. Min bästa vän fick sist första barn härom dagarna, själv vet jag knappt vad jag skall göra av mitt liv och vem jag är. Hon står på stadig grund, med världens sötaste bebis i sina armar och en underbar make. Jag står oviss mitt i stormen och försöker fundera ut om ja borde klampa vidare på den stig jag valt eller vända. Vi är på två så olika ställen i livet och jag försöker suga i mig av hennes trygghet när vi ses, jag ser den och jag önskar desperat att den infann sig även hos mig! Det handlar inte om att jag vill ha barn idag (även om det bylte hon håller i sin famn är det sötaste jag sett så tror jag inte jag är där än..), det handlar inte heller om att jag vill gifta mig och ha hus. Även om allt detta är saker jag önskar mig, men inte just nu. Det handlar om tryggheten i livet, veta vad man vill, ha en tanke och ett mål. Jag stapplar, faller inte riktigt, men stapplar. Väntar, längtar, letar men hittar inte! Det var lättare förr, när Gud var givet nära och inte lika ifrågasatt. När himlen kändes som ett bra mål och livet som en underbar resa. Då kändes vardagen mer fylld av kärlek, inte lika kall. Nu känns det tomt och... meningslöst.

Men jag är tacksam, så grymt tacksam på samma gång! För dagen, för vännerna, för leendena, skratten och tårarna. Det är inte där i problemet ligger. Det har inget att göra med att jag inte kan uppskatta livet, för det kan jag. Men jag fylls med ångest vid tanke på döden, och tomhet fyller mitt inre när jag försöker tänka framåt. Jag har ingen dödslängtan, nej jag älskar var dag. Jag kan bara inte förstå, och har så svårt med att nöja mig med att inte kunna förstå!

Men jag klampar vidare oförstående, för jag har inte något val...
En dag kanske jag med hittar trygghet, någonstans, på något sätt.
Den dagen är inte idag, men jag väntar, längtar och hoppas!

!kärlek

Den långa vägen är ibland den rätta vägen.

Det är inte meningen att man alltid ska skynda sig, ibland ska man bara stanna upp och njuta.
Okej, så jag stannade inte riktigt upp. Jag satt kvar på min cykel och jag fortsatte trampa. Men jag njöt, i allra högsta grad. Av allt. I den stunden, när solen vandrar ner för himlen, havet är fyllt av vita gäss, vinden är kall men inte så kall att man får gåshud, jobbet är över för dagen och vägen framför en bär hemåt, i den stunden finns ingen olycka, inga tårar, ingen rädsla, ingen ångest och livet verkar bra mycket ljusare än man tidigare förstått.
Så jag skall ofta ta omvägar, i vetskap om att omvägar.. ja, omvägar är något postivt, framför allt om de går via havet!

!kärlek

for u, dear friend

over and over again

Stegen knastrar mot grusgången, jag ökar takten för att komma bort från mig själv. Allt som hörs är mina steg på grusgången och mina andetag. Flåsande och flämtande tar jag mig fram. Långsamma och trötta steg för mig vidare, framåt, dit jag inte vet om jag vill men måste gå.

Vi springer du och jag, vi vet precis hur det är och hur det var. Trots det tror vi fortfarande att vi kan fly. Det sker igen, det som skett förut. Men vi springer, du och jag. Bort från det som varit och det som komma ska.

Kanske är det vår dom, det är så här det ska vara. Så jag flyr. För jag är för trött.

[får jag fly verkligheten och låna din?]

!kärlek